Jag är banne mig den starkaste personen som nånsin gått i ett par skor.

Tänk er, från att ha gått med det sämsta självförtroendet som finns, överdoserat tabletter, velat göra en chansning till döden, legat på psykiatri och upp igen till den högsta jävla toppen där jag är nu.

det är många som inte vet sanningen som ligger bakom till att jag mådde så dåligt.

men dom behöver inte veta.

Dom som står mig närmast vet, och det är det viktigaste.

det är dom som har hjälpt mig tillbaka.

det jag gick igenom tog inte bara skada på mig, utan på min familj också. Och jag sårade mina bästa vänner.

Det är det jag ångrar mest.

Men samtidigt så försöker jag se det positiva. Hade jag inte gjort som jag gjorde så hade jag inte fått den hjälpen jag behövde och jag hade antagligen varit död.

Men efter 2 veckor på sjukhus så blev jag stark nog och tog mig upp igen med hjälp av familj och vänner, och det är jag evigt jävla tacksam över.

När jag tänker tillbaka så kan jag inte förstå att jag gjorde som jag gjorde.

Jag hade inte velat någon så ont som att ta mitt liv.

min familj hade fått lida och det önskar jag verkligen inte.